Nästa vecka gör jag jobbcomeback. En rolig sådan. En intervju som har väldigt mycket att göra med ett porträtt jag gjorde för ett par år sedan för fina tidningen Odd at large (RIP). Då levde jag i magin nästan varje dag; ett eget universum är det bästa man kan ha. Kanske blir det här vägen tillbaka dit. Där träden talar, fjärilarna berättar sagor och allt är dimmigt rosa. Om du vill kan du läsa om en av dessa magiska flickor nu. En girl of dreams; det är en lång histora men nu ska vi ju ändå på att läsa sådant som inte får plats i ditt närmaste twitterfönster. Varsågod.
Fotografi av Martin Vallin
Aprilhimmel över Versailles. Paris är långt borta. Mild, motljusvacker morgonmagi. Allt är tyst. Fast om jag lyssnar riktigt noga hörs tonerna av Dream a Little Dream från trädgårdarna. Från slottsgården ser man sjön där Marie Antoinette firade sin sista födelsedag. Om man kisar i motljuset ser man förresten henne fortfarande dansa i gräset, sippandes champagne, i rosa Converse och nattlinne. Tvångströjan har hon krånglat av sig, denna den sista sommaren. På trappan ned till trädgårdarna sitter Diane Arbus och väntar på Little Edith och Tim Burton. Sofia Coppola och Stéphane leker vid fontänen. Dorothy och Alice ligger raklånga i gräset och läser högt för varandra ur Bonjour Tristesse. Och på andra sidan slottet, vid entrén, gnuggar Nico, Regina Spektor och The Kills sömnen ur ögonen på de anländande turisterna med en quirky version av Teenage Kicks.
Det är nästan på riktigt, även för dig. Om du är villig att se och lyssna.
Det är min tredje dag i Paris och jag sitter, på riktigt, vid slottssjön i Versailles. Jag har rest hit för att träffa och skriva ett porträtt av den amerikanska designern Erin Fetherston. Vi träffades första gången sommaren 2006, ett omtumlande, lyckligt möte som slutade långt, långt ifrån Paris boulevarder. I alla fall i tanken. Nu har jag träffat henne igen och på något sätt känns det helt naturligt att åka just hit, till slottet Versailles, för att berätta hennes historia. En sann framgångssaga om en ung tjej med en osannolik kometkarriär. Men det är inte karriär-Erin som fascinerar mig, det är sättet hon lever på. Hennes kreativa process som börjar, slutar och pågår i en värld som de flesta inte känner till. Erin Fagan Fetherston har ett eget universum.
– Mitt universum är en del Alice i Underlandet, en del Sofia Coppolas Marie Antoinette och en del Neverland. Resten är skapat av min egen fantasi. En sagovärld där magin växer från träden och där landskapet är rosa, purpur och i skuggiga pasteller. Där finns ändlösa fält med enorma fjärilar och vilda blomsterträdgårdar. Det är mitt universum, min hemliga värld.
Vi bläddrar tillbaka 26 år i tiden. I en Kalifornisk bergsby, strax utanför San Fransisco, föds Erin Fetherston. I en isolerad värld, utan syskon eller lekkamrater i närheten, blev fantasin hennes bästa vän. Hon skrev pjäser, gjorde kostymer, spelade teater, sjöng och dansade. Hon berättade sagor för träden och blommorna. Hon lekte med Jennifer – en osynlig låtsaskompis med mörkt hår som älskade apelsinjuice. Ett lyckligt barn i en värld som för utomstående verkar ensam men som för Erin är en fullständig bild av en lycklig barndom.
Efter några år flyttade familjen Fetherston ner till en förort till San Fransisco. Erin började skolan och fick klasskompisar på riktigt. Men fantasin flyttade med henne och för första gången riktades den mot något konkret. Erin blev modeintresserad.
– Vår årskurs var uppdelad i olika klasser, där en klass gick på förmiddagen och den andra började efter lunch. Min mamma flyttade mig till lunchklassen bara för att det tog så lång tid att klä på mig på morgonen. Jag kunde aldrig bestämma mig och provade olika kreationer i timmar. Jag förvandlade all min fantasi till något så konkret som att klä på sig. Jag älskade mode.
Den kärleken tog henne till slut till modeutbildningen på Parsons School of Design i Paris, där Erin läste under åren 2003 och 2004. Här börjar framgångssagan, regisserad, producerad och framförd av Erin Fetherston själv. Under sista terminen i skolan jobbade hon på examensprojektet Through the Looking Glass, en couturekollektion baserad på sagan om Alice i Underlandet. När couturevisningarna drog igång i Paris fick hon möjlighet att visa upp den och reaktionerna från modevärlden blev direkt positiva.
– Jag tänkte nog inte ens på att det var en stor grej. Jag jobbade hårt och gjorde precis allt själv, från mönster till de färdiga plaggen. Sedan fanns det plötsligt en kollektion och jag fick möjligheten att visa den. Så varför inte? Jag ville börja med couture för att bygga ett konstnärligt statment i min design, utan att tänka på försäljningssiffror och kommersiella strategier. Några av mina vänner väntar fortfarande på att få göra sin första linje. Ju längre de väntar desto mer omöjligt verkar det. Jag är lycklig över att jag tog chansen när jag fick den.
Inför höstsäsongen 2006 jobbade Erin fram sin första pret a porter-kollektion Wendybird. En kollektion bestående av till största delen luftiga babydollskurna klänningar i vitt och svart, baserad på ännu en saga; Peter Pan. Kollektionen handlar om Peters syster Wendy och hennes resa genom rymden på väg till Neverland. Wendy förvandlas till en fågelflicka, en blandning mellan flicka och väsen.
– Jag ville visa kontrasten mellan skört och starkt. Hela mitt uttryck handlar om att vara mjuk och lekfull, men ändå vara professionell och framgångsrik. Jag är född på åttiotalet, då framgångsrika kvinnor förknippades med maskulina kläder och skarpa siluetter. Jag hoppas att vår generation kan förändra bilden av hur en stark kvinna ska vara. Jag vill inte som kvinna tvingas ta på mig en traditionellt manlig roll och attribut för att kunna slå mig fram och lyckas.
Wendybird visades aldrig på catwalken. Istället spelade Erin och Ellen von Unwerth in en svartvit kortfilm med Kirsten Dunst i huvudrollen. Under sju minuter förvandlar Erin en klonad kvartett skolflickor till fyra lekande lolitor i en höstpark i New York. Till soundtracket av Cocorosies änglalika skräckfilmsröster leker de peek a boo framför Ellens kamera, åker rutschkana och dansar ringdans. En drömmande modemusikvideo om att hitta balansen mellan kvinna och flicka. Lite liknande Virgin Suicides.
Ellen von Unwerth och Erin träffades genom gemensamma vänner i Paris. På en av Sophia Coppolas fester under inspelningen av Marie Antoinette, träffade hon Kirsten Dunst.
– Hon var precis så vänlig och trevlig som jag hoppats på. Jag kände genast att hon delade och förstod mitt universum. Det handlar mer om vad man inte behöver förklara, än vad man faktiskt berättar.
Strax nedanför Erins hus, på Rue des Mathurins i Paris åttonde arrondissement, ligger parken där Marie Antoinettes grav ligger. Eller i alla fall hennes gravmonument. Det är en lugn oas med smala gränder och rensopade trottoarer. Erins pojkvän, konstnären och fotografen Hedi Ferjani, tar emot mig med parets vita hund Koala i famnen. Det är första gången jag är hemma hos Erin men jag hinner inte mer än in i hallen innan jag förstår att hennes hem är en förlängning av henne själv. Alla hennes fantasier och tankar manifesterade i en fysisk verklighet. Det är som att komma in i en annan värld. Den är drömsk, opraktisk och underbart vacker. Stora guldspeglar, en rosa schäslong, en uppstoppad hund på en sammetspuff, Hedis tavlor och skulpturer, massvis av änglar och en blå neonskylt med Erins logotyp. I hallen hänger amerikansk flagga ned från en enorm takkrona.
En dvd med visningen av den nya vårkollektionen Urban Flower från modeveckan i New York visas på en flat screen. Bow Wow Wows remix av I Want Candy dånar ut i lägenheten när Lily Cole går nedför catwalken i en ljust olivgrön sidenklänning med tusenskönor i det utslagna håret. En efter en byter modellerna av varandra i skira klänningar, svepande empire-drömmar och kronbladsskurna, klockade kjolar. Våren enligt Erin är som en blandning mellan En Midsommarnattsdröm och grekiska blomstergudinnor på spring break.
– En dag när jag var i New York i ett riktigt betongområde, såg jag plötsligt en enda liten tusensköna som växte upp ur en spricka i trottoaren. En skör, ensam blomma stark nog att överleva i helt fel miljö. Naturlig och vacker. Det var en perfekt musa för säsongen. En urban, vild blomma är metaforen för alla delar av kollektionen.
Det låter ganska mycket som dig själv …
– All min design är en förlängning av mig själv, min personlighet och min världsuppfattning. Alla mina kollektioner är på något sätt självbiografier. Ibland är det läskigt eftersom hela min själ och personlighet finns i kollektionerna. Jag andas och lever för dem.
Hedi visar mig Erins bok med pressklipp, bland annat från olika editioner av Vogue och Elle. Där finns också två klipp från det brittiska magasinet “Lula – Girl of My Dreams“, som mer än de andra fångar vad som är så speciellt med Erin Fetherston. För det är inte bara att hon är ett modevärldens underbarn med en kometkarriär och creddiga kompisar. Det är inte bara att hon gör kollektioner som kittlar varje klänningsälskande flickas fantasi. Det handlar om hur hon lever och hur hon skapar. Om hennes universum.
Vi går ned i parken och Erin leker framför kameran. Hon skrattar och vi pratar om Lula, om att chefredaktören Leith Clark är en av hennes närmsta vänner och om deras gemensamma förmåga att väva ihop allt det där fina som man sällan kan förklara med ord.
– Vi gör barnböcker för vuxna. Historier med magi, fast på ett modernt, relevant och nutida sätt. Det handlar inte om att vara barnslig. Jag tror det är något som händer just nu, en rörelse som växer och utvecklas.
Jag tittar på Erin och förstår att hon förstår vad jag försöker förklara. Vi skrattar tillsammans. Hon är öppen och hjärtlig. Men rätt som det är försvinner hon. I tanken är hon förmodligen långt, långt borta. Ovan regnbågen och bortom stjärnorna. Jag slås av hur mycket hon påminner om Isca Greenfield Sanders målning Yellow and Red Suit Bather. Hon är ett koncentrerat tillstånd av exakt den känsla som finns i tavlan. Som finns i scenen när Kirsten Dunst säger farväl till sin trädgård innan hon skickas till giljotinen. Jag tror att det handlar om nostalgi. Fast inte till en speciell tidpunkt utan till ett speciellt tillstånd. Jag frågar Erin om Iscas konst men hon känner inte till den.
– Jag gillar konst, speciellt installationer. Det är cool när konstnären skapar ett rum i ett rum. Det görs ganska ofta på Palais de Tokyo. Och på gallerierna i Marais. Ibland när jag är där blir jag helt exalterad. Du vet, en värld i en värld. Det är verkligen inspirerande.Ett rum i ett rum. En värld i men utanför världen. I Erins universum finns ingen tid, bara ett naturligt tillstånd av magi och fantasi. Tidlösheten speglas tydligt i hennes kollektioner och vi pratar om det när vi sakta går ned mot Place de la Madeleine för att äta lunch.
– Jag hoppas verkligen att det är så. Det är så tröttsamt att modet hela tiden fastnar i olika tidsperioder. Jag knyter mig aldrig till en viss tidpunkt när jag designar. Men jag antar att det beror på att min inspiration alltid kommer ifrån mitt universum, där tiden inte finns. Det kommer nog aldrig att förändras, inte drastiskt i alla fall.
Hur gör du för att hålla magin vid liv?
– Jag vet inte riktigt vad annars jag skulle göra … Paris är en stor del av det, här finns en kreativ atmosfär som är viktig in mitt skapande. Det är inte alls samma hets kring kommers och sälj, utan människor är mer intresserade av mina idéer och vad jag vill uttrycka. De vill höra om mitt universum. Mina kvarter är verkligen sköna. Jag har underbara människor som jobbar med mig, ett starkt team. Vi är som en familj. Och så har jag har mitt hem, som är mitt levande universum. Jag lever i en bubbla. I alla fall under de perioder jag verkligen är kreativ. Men jag tycker även om att kliva ut i verkligheten ibland. Jag älskar att träffa olika sorters människor och att resa. Jag är väldigt social. Men jag behöver verkligen balansen mellan de två världarna.
Efter lunchen åker jag med Erin till ateljén. Vi kommer upp till vad som brukade vara en trerumslägenhet, med takterrass och glasdörrar. Ateljén är belamrad med bilder av fjärilar, en sömmerska och två praktikanter är i full gång med nästa kollektion. Erin förändras från den stunden hon kliver in i sin arbetsmiljö. Kanske ångrar hon beslutet att släppa in mig i kärnan till sin kreativa värld. Kanske handlar det om att hålla en fasad mot hennes anställda. Kanske är det affärskvinnan i henne. Blicken blir hårdare, rösten får en annan skärpa. Jag tänker lite på de blogg-kommentarer som jag stötte på i min research. Arga, anonyma beskrivningar av Erin som en överklassessa, en förmögen, arrogant amerikanska som tillsammans med några nära utvalda vänner håller hov för modevärlden. Djävulen bär Babydoll …
Jag vet att Erins pojkvän är en från en välbärgad franskspansk familj och att Hedi och hans mamma, som jobbat som sömmerska för både Yves Saint Laurent och Dior, har hjälpt henne med att bygga upp kontaktnätet i Paris. Jag försöker fråga om hennes egen klassbakgrund men där är det tvärstopp. Istället väljer Erin att prata om framtiden.
– Jag vill verkligen ha en egen butik. Jag kan redan föreställa mig hur hela grejen skulle se ut. Jag menar, inte bara ett ställe för att sälja mina kläder, utan ett helt universum. Och sedan är det så många saker som jag vill fylla ut kollektionen med. Jag vill göra stickat och skor, jag har redan idéer för allt. Men jag tar ett steg i taget. Jag kommer till allt det där tillräckligt snart.
Todd Solondz film Welcome to the Dollhouse handlar om elvaåriga Dawn Wiener, en udda tjej som bor i en förort till New Jersey. På sin bakgård har Dawn en ett klubbhus som hon kallar för house for special people. Att special people egentligen är en fin omskrivning för utvecklingsstörd är inte något som bekymrar henne. Innanför fyra vinda väggar flyr Dawn från en grym, hård och skoningslös värld. Där är hon fri.
På andra sidan Atlanten har Erin Fetherston ett semifiktivt universum. En egen värld där hon lever, bor och skapar tillsammans med människor som förstår och älskar henne. A universe for special people.
Men hon är inte ensam bland kvinnliga, modeskapande åttiotalister att fly in i drömmarnas och sagornas värld. Rodarte och Tatanaka, hela possen kring tidningen Lula, stylister och fotografer som skapar modesagor i utkanten av realiteten. Där referensbiblioteket är överfyllt med barndomens berättelser och kompromisslösa tro på fantasi och magi.
Att vägra växa upp brukar kallas för vara naiv. Inom konsten betyder naivismen, väldigt kortfattat, något i stil med “omedelbar, känslosam tolkning av verkligheten”. Erins tolkning av sin alldeles egna verklighet resulterar i sagor av tyg och spetsar. De ifrågasätter inte, de utmanar inte. Det händer inte ens särskilt mycket i dem. De är ett koncentrat av ett tillstånd, ett nedslag vid en tidpunkt där alla sinnen är i perfekt balans. Drömmar, fantasi och verklighet sammanflätade i en trippelspiral. Beroende av varandra för att existera. Sofia Coppolas filmer, Little Edie simmandes i havet, Cocorosies skeva refränger, Michel Gondrys eviga solsken, freaksen i “Fur”, Isca Greenfield Sanders målningar och Erin Fetherston kläder. Det går plötsligt runt och ihop.
Det sista Erin sa till mig var:
I know you know. It’s just so beautiful.
Det är det som är nyckeln till Erins universum.
